Och där låg vi i min alldeles för stora säng i mitt tonårsrum med alldeles för kala väggar. Du på min arm vilandes mot mitt bröst, en alkoholdränkt andedräkt mot min kind. Det var som att hela världen låg framför oss, som om den där omfamningen symboliserade något mer för mig. För oss. Månen lyste över det vita lakan som täckte våra kroppar, som förde oss närmare. Blodet försvann i min arm samtidigt som din andning blev tyngre, och jag väckte dig. Du vände dig om, sa att jag var bäst och plötsligt var stunden över. Nu vilade din andedräkt mot kudden och mina tankar vandrade någon annanstans. Men det gjorde ingenting. När månljuset försvann och himlen färgades gul, orange, ljusblå, skulle allt ändå vara bra. Vi skulle ändå ligga på samma plats och känna samma sak. Livet skulle ändå ligga framför oss.