Vaknade med ett leende på läpparna idag. Det kändes fantastiskt.

Alla skulle behöva någon när ensamheten kryper på. När man ligger där i sin alldeles för stora säng och stirrar ut i mörker som för att hoppas på att någon ska stiga fram ur mörkret och trösta. Jag kan känna så ibland. Nu. Jag behöver mina vänner, ingen annan. Bara de som bryr sig om mig och som tycker om mig. Det är dem som jag behöver när jag känner mig ensam om kvällarna, när allt blir lite extra jobbigt. Nu ligger jag mest i min säng på rygg och känner att livet är ganska meningslöst. Dock vet jag att det bara är en svacka, imorgon kommer jag vara lika glad som jag brukar. Vad innebär ens "att vara glad"? Ändå kommer de här stunderna och sköljer över mig när jag minst anar och har gjort ända sedan jag var liten. Jag känner mig ensam, kryper till storleken av en ärta och vill försvinna ner i jorden där jag återigen kan gro till något fint och blomma ut när våren kommer och vara den jag borde vara. Förväntas vara.

Ni fattar förmodligen inte ett skit, men vad gör väl det om hundra år. Godnatt