i lördagsnatt
Klockan var typ fyra på natten när du sa de där orden. Vi staplade genom staden där du bor, egentligen lite för fulla. Vi pratade om allt möjligt, jag minns knappt vad men jag minns de där orden. Du ryckte i porten till lägenhetshuset fast du visste att det alltid är låst på natten. Jag skrattade, du med. Vi kollade på varandra, nästan med förundran. Jag kunde se dig tydligt i gryningsljuset. Sommaren stod för dörren, och solen färgade himlen ljust gul, som för att förbereda oss. Förvarna oss om dagen som var på ingång. Vi gick upp för trapporna, rörde varandras händer lite i smyg. Mina fötter värkte, snart hemma. På trappavsatsen mellan din våning och den under stoppade du mig, bad mig kolla ut genom balkongdörren som finns där. Jag såg gatan, helt öde förutom de mörka bilarna längst trottoarkanten. Jag tänkte att det snart skulle vara ljust ute, att jag aldrig är vaken såhär sent. Du frågade mig vad jag såg. Jag sa bilar, en vitmålad plåtvägg tillhörande byggnaden mitt emot, våra spegelbilder som skuggor i glaset. Jag tittade ut i en värld full av skuggor, en värld som snart skulle ligga naken och utfläkt under solens avslöjande strålar. Du frågade mig om jag tyckte att det var vackert. Det gjorde jag. Du tog mina händer, vände mig mot dig. Jag tittade in i dina isblå ögon, de där ögonen. Då sa du det. De där orden. Dina ögon tårades en aning tror jag, min syn var helt suddig från lika tårar. Jag kommer alltid minnas den stunden. Kommer alltid komma ihåg just de orden. Jag älskar dig, Ellen. De finaste orden. Men finast är nog vad de innebär. Dig.
en månskenstanke
Och där låg vi i min alldeles för stora säng i mitt tonårsrum med alldeles för kala väggar. Du på min arm vilandes mot mitt bröst, en alkoholdränkt andedräkt mot min kind. Det var som att hela världen låg framför oss, som om den där omfamningen symboliserade något mer för mig. För oss. Månen lyste över det vita lakan som täckte våra kroppar, som förde oss närmare. Blodet försvann i min arm samtidigt som din andning blev tyngre, och jag väckte dig. Du vände dig om, sa att jag var bäst och plötsligt var stunden över. Nu vilade din andedräkt mot kudden och mina tankar vandrade någon annanstans. Men det gjorde ingenting. När månljuset försvann och himlen färgades gul, orange, ljusblå, skulle allt ändå vara bra. Vi skulle ändå ligga på samma plats och känna samma sak. Livet skulle ändå ligga framför oss.
fyra månader, hundratjugo dagar, tvåtusenåttahundraåttio timmar
Så lång tid har du varit en del av mitt liv, och mitt hjärta är ditt.
mitt i våren
och mitt i allt annat har jag svårt att tro att någon har det bättre än vad jag har det just nu.
det där med kärlek
Ja, nu kommer det upp på bloggen igen det där med kärlek. Denna gång i nytt format. Jag är kär. Jag är kär i en kille som är kär i mig och jag känner mig otroligt lycklig. Det känns overkligt att en så fin kille någonsin skulle vilja ha någon som mig. Men han gör det, och jag kunde inte vara gladare. Jag saknar honom hela tiden när jag är ifrån honom och mina kompisar kommer nog lämna mig om jag säger ett ord till om alla saker jag vet om honom som jag finner speciella men som de egentligen inte bryr sig om fast lyssnar på i alla fall för att de ser att jag är glad. Han gör mig glad. Varje natt utan honom är trist och tom, och varje minut med honom är speciell och underbar. Jag bara är så himla ofantligt skitkär. Jag vill bara skrika ut till hela världen att jag är hans. Att vi är varandras. Han är bäst. Så enkelt är det.
skakigt
På en timme blev min vecka helt kaotiskt. Har så mycket att göra att jag inte ens vet hur jag ska göra. Känner som att min huvud ska sväva iväg från mina axlar. Kommer seriöst svimma. Varenda dag är det något som är planerat, och sedan har jag skola utöver det också. Jesus. Dock är det långt ifrån den jobbigaste veckan i skolväg. Det är något som gör det lite lättare att leva.
en färg
Om jag skulle beskriva den här veckan med en färg skulle det vara bajsbrun. Förutom tisdagen. Den var ljust rosa och varm fast det var tjugo minusgrader ute.
smart bild
2013
Tänkte att det kan var på tiden att jag skrev något här. Bara en liten kort hälsning som för att välkomna er hit ytterligare ett år. Skriver inte så ofta längre, men mitt liv tar upp så mycket tid. Just nu i skrivande stund har jag tagit en paus från skrivande på annat håll, för att reflektera lite om över det jag skrivit där. Skriver en novellsamling som projektarbete, och det blir nog ganska bra. Min lärare kommer nog gilla den. Jag kommer nog gilla den. Det blir lite soulsearching för mig, att skriva den här samlingen. Den kommer visa så mycket av mig, men på ett inte så uppenbart sätt. Inget handlar om mig direkt, men allt jag skriver om kan jag känna igen mig i. Jag försöker få utlopp för mina egna känslor, bli kvitt det som ligger och pyr inom mig var och varannan sekund. Dock vill jag inte att ni ska tro att jag mår dåligt. Jag mår bättre än jag gjort på länge nu. Fina vänner, fin familj och vad som ser ut som en jäkligt ljus framtid. Det blir nog ordning på mitt liv också tillslut. Ja, med det sagt så säger jag gott nytt år till er ihärdiga som fortfarande följer min blogg!
luckiest girl on the planet
får du någonsin känslan av att du står utanför dig själv och bara tittar på? inte känner igen dig själv i dina handlingar, undrar vem som styr dig. jag fick den känslan nyss. undrade om livet blir mer än det är just nu. tråkigt och stillsamt. innehållslöst. jag vill bara gråta ut all den där tomheten, bli hel och full av något annat. det här handlar inte om något annat än mig själv, det är jag som förstör mig själv. har varit så under en lång tid. varför jag gör det vet jag inte, det bara är så. dum vana kanske, men livet är så mycket enklare om jag bara flyter på vågen. om jag bara är som jag alltid har varit. orkar inte göra livet svårt. det har varit tillräckligt svårt. jag orkar inte ens titta tillbaka på mitt liv. det är så jävla tomt emellanåt att jag bara vill lägga mig ner i ett hål och försvinna där. bli en del av jorden. kanske kan jag då bli lycklig. kommer jag någonsin hitta den där lyckan som jag har sökt så länge? vet ej. vet ingenting.
vad är väl världen mer än en vacker syn genom ett smutsigt bussfönster
Vaknade med ett leende på läpparna idag. Det kändes fantastiskt.
en jävla massa något
Alla skulle behöva någon när ensamheten kryper på. När man ligger där i sin alldeles för stora säng och stirrar ut i mörker som för att hoppas på att någon ska stiga fram ur mörkret och trösta. Jag kan känna så ibland. Nu. Jag behöver mina vänner, ingen annan. Bara de som bryr sig om mig och som tycker om mig. Det är dem som jag behöver när jag känner mig ensam om kvällarna, när allt blir lite extra jobbigt. Nu ligger jag mest i min säng på rygg och känner att livet är ganska meningslöst. Dock vet jag att det bara är en svacka, imorgon kommer jag vara lika glad som jag brukar. Vad innebär ens "att vara glad"? Ändå kommer de här stunderna och sköljer över mig när jag minst anar och har gjort ända sedan jag var liten. Jag känner mig ensam, kryper till storleken av en ärta och vill försvinna ner i jorden där jag återigen kan gro till något fint och blomma ut när våren kommer och vara den jag borde vara. Förväntas vara.
Ni fattar förmodligen inte ett skit, men vad gör väl det om hundra år. Godnatt
arton år fyllda
Och plötsligt är världen i ett annat ljus. Allt känns friare, trots att det nu finns mer krav på mig. Det är lite roligare att leva. Jag lever mer nu. Min barndom är förbi och jag ska nu leva mitt liv lite mer som en vuxen och ta ansvar och få studiebidraget direkt in på mitt eget konto. Ikväll ska jag ut på krogen också, då min "debutkväll" blev mer eller mindre ett totalt fiasko då jag var så full att jag gick vilse i min hemstad och inte hittade till krogen. Vem gör ens det, eller rättare sagt lyckas med det? Hela helgen följdes av bakisångest, och då kändes det inte så nice att vara arton längre. Mina tankar var mer "Damn you, vodka, daaaaamn you" med mera som inte är speciellt barnvänligt :-) Yolo.
muren
Återigen har jag vaknat upp till verkligheten då jag har närmare till mina borträngda känslor än vad jag först trodde. En mening, några få ord, och min mur rivs. Det är en bra liknelse, det där med mur. Stämmer så bra, inte bara för mig. Det är en bra mur. Det bästa är att den krymper med tiden. Sten efter sten tas bort och tillslut finns det ingenting kvar förutom ett litet gruskorn och då upptäcker man att det inte finns något kvar att stänga ute längre. Muren har hållt det borta så länge att det har smällt bort, blivit en del av det förflutna. Det måste vara en bra känsla att ta bort det där sista gruskornet. Befriande. Men nu är min mur riven, och det finns där bakom muren, kastar sig över mig. Jag måste bygga på den igen, och muren är nu lika hög som den var för så längesedan. Alla stenar på plats. Det där lilla gruskornet ligger krossat under alla ton sten. Jag plockar sakta bort den översta stenen, och låter tiden gå igen.
hur det ser ut just nu
Om jag ska vara ärlig, finns det ingenting att skriva om längre. Har nu haft en period då jag har bloggat en hel del, och varför vet ni nog alla mycket väl. Nu när det har blåst över och jag återigen är mitt gamla goa jag, så finns det ingenting som låter tillräckligt deprimerande för att skrivas ner i denna blogg. Så jag får helt enkelt säga det såhär; vi hörs på obestämd tid. Kanske när det händer något spännande i mitt liv, eller tragiskt. Mest troligt något spännande. Krävs att tillägga att det snart är min födelsedag, och högskoleprov samma dag. Kul osv. Ska festa järnet på krogen sedan och bli full. Pappa ska hämta mig från min debutkrogrunda. Grattis pappa :-)
