Hej! Idag är jag en rejäl bitterfitta. Hejdå

Ikväll är det så stjärnklart att det ser ut som att stjärnorna blinkar i vitt, blått och nästan lite ljust grönt. Stor fördel med att bo landet. Man går utanför dörren och möts av hela universum rakt framför ens nästipp. Kallt är det också, och månen är nästan helt full och lyser där uppe som en vit skiva med sina skönhetsfläckar. Det gör att det känns väldigt tryggt trots att natten och skogen vanligtvis skrämmer mig. Jag känner mig alltid säker när stjärnorna lyser. Det blir som ett litet sällskap när man går hem från bussen, eller till och med när man bara ska gå de sextio meter det är till soptunnan. Dessvärre kan jag inte ta en bild på denna fantastiska himmel, men jag försäkrar er att det är den som gör det värt att bo en liten bit utanför tätorten. Det bidrar verkligen till en myskänsla som man bara kan upplevas när man känner sig som att man är en bit bort från närmaste stad och att man är helt själv.

Samtidigt som det är det bästa som finns, kan jag inte låta bli att låta mitt minne dras tillbaka till när min lilla naturkunskapslärare viftade med händerna i extas och pratade om dem enorma massor som finns i universum och hur vi inte kan föreställa oss dem, i förra veckan. En av dessa enorma massor är en stjärna och den kan man se i stjärnbilden "Orion", snett ovanför Orions bälte. Den är 700 gånger solens massa och den kommer bli ett svart hål när den dör.