Klockan var typ fyra på natten när du sa de där orden. Vi staplade genom staden där du bor, egentligen lite för fulla. Vi pratade om allt möjligt, jag minns knappt vad men jag minns de där orden. Du ryckte i porten till lägenhetshuset fast du visste att det alltid är låst på natten. Jag skrattade, du med. Vi kollade på varandra, nästan med förundran. Jag kunde se dig tydligt i gryningsljuset. Sommaren stod för dörren, och solen färgade himlen ljust gul, som för att förbereda oss. Förvarna oss om dagen som var på ingång. Vi gick upp för trapporna, rörde varandras händer lite i smyg. Mina fötter värkte, snart hemma. På trappavsatsen mellan din våning och den under stoppade du mig, bad mig kolla ut genom balkongdörren som finns där. Jag såg gatan, helt öde förutom de mörka bilarna längst trottoarkanten. Jag tänkte att det snart skulle vara ljust ute, att jag aldrig är vaken såhär sent. Du frågade mig vad jag såg. Jag sa bilar, en vitmålad plåtvägg tillhörande byggnaden mitt emot, våra spegelbilder som skuggor i glaset. Jag tittade ut i en värld full av skuggor, en värld som snart skulle ligga naken och utfläkt under solens avslöjande strålar. Du frågade mig om jag tyckte att det var vackert. Det gjorde jag. Du tog mina händer, vände mig mot dig. Jag tittade in i dina isblå ögon, de där ögonen. Då sa du det. De där orden. Dina ögon tårades en aning tror jag, min syn var helt suddig från lika tårar. Jag kommer alltid minnas den stunden. Kommer alltid komma ihåg just de orden. Jag älskar dig, Ellen. De finaste orden. Men finast är nog vad de innebär. Dig.