Dessutom är jag skit rädd att jag ska bli mördad när jag är i Egypten? Paranoid som jag är tror jag förstås det allra värsta om vår resa som kommer ske i december. Har ju läst både ett och annat om Egypten nu, och senast igår avgick regeringen. Hur fan ska jag kunna åka dit då!? UTAN REGERING!? Massa gerillasoldater kommer slakta alla på just MITT hotell där JAG är!! Herregud, värsta tänkbara senario. Kommer säkert hända också... Ojojoj vad jag är nojjig, det kommer säkert bara vara en lugn semester i Egypten. (där jag blir mördad eller någon bombar vårt hotell) Känns som att om jag tar det med ro kommer det värsta hända!?
Okej, läser nu det jag skrivit och jag säger inte emot om ni tycker att jag är mentalt sjuk... Hehe, nu ska detta psyko till skolan och simma! WIHO....
Farsdag, och jag gör ett undantag som skriver en liten snutt
Aldrig förut har jag varit så tacksam som har min pappa här med mig på jorden, för att stötta, skälla, skratta och gråta med eller åt mig. Denna vecka har verkligen fått mig att inse hur viktigt det är att man har sina föräldrar, och hur starkt mitt behov av att alltid ha min mamma eller pappa nära mig faktiskt är. Pappa är mig oftast närmast, då geografiskt sett förstås. Vill tillägna min pappa detta blogginlägg, och tacka.
Tacka för allt du gjort för mig. Alla utegångsförbud jag fått, alla bannor jag fått när jag gjort något som varit så in i pipsvängen fel, och alla gånger som du har kramat om mig och sagt att allt kommer bli bra. Bara funnits där som en klippa i stormen och varit stabil och omtänksam. Trots alla gånger jag skrikit på dig, eller varit så arg att jag inte kunnat hitta ord eller bara varit dryg mot dig, är du och mamma de viktigaste personerna i mitt liv. De som spelar mest roll, och som jag lyssnar mest på. Fast det kanske känns som att jag och Arvid bara är jobbiga tonåringar och att allt ert slit kan slängas i soptunnan, vill jag bara säga; Du gör ett jättebra jobb.
Vet inte vad man säger men, glad (grattis på??) farsdag pappa. Du är så himla bra!
Kommer nu ta min första och förhoppningsvis sista bloggpaus. Detta på grund av personliga skäl jag inte kan ta upp här. Hoppas ni har överseende, och tittar in då och då för att se om jag bestämt mig för att komma tillbaka. Don't worry though, jag kommer tillbaka snart! Behöver bara smälta min tillvaro lite och slappna av utan kravet på mig att blogga. Hoppas alla ni fina läsare har det toppen så ses vi snart igen.
Skolan, ångesten, stressen. Okej, jag är inte stressad av mig ofta så det kan vi stryka och det där med ångest stämmer inte heller in så det återlämnar bara att skolan är det enda som börjar. Dock är det här med för lite sömn ett känt begrepp i min värld, och inte minst nu eftersom jag kom hem från Skåne halv tolv igår kväll. SJUKT-TRÖTT-SÅ-DET-BARA-SKRIKER-OM-DET.
Men ska kämpa mig igenom skoldagen och om tolv timmar kommer jag sitta på bussen hem från Läggesta för att avnjuta en måltid som min pappa gjort åt mig, mihihi. Är sjukt hungrig nu... Orkar sällan äta frukost på morgonen, inte minst när jag är så trött att jag håller på att somna i duschen bara för att jag stänger ögonen. Om det inte framgick, så var det exakt så jag var i morse! När klockan ringde halv sex skrek min kropp efter mer sömn och att fem och en halv timme var på tok för lite. Sov gott dock, saknar ju min säng när jag är nere i Skåne.
