En natt hade en man en dröm. 
Han drömde att han gick längs en strand med Vår Herre. 
På himlen  blixtrade det till av scener från hans liv. 
För varje scen lade han märke till två par fotspår i sanden.
Ett par hörde till honom och det andra paret hörde till Vår Herre.

När den sista scenen från hans liv blixtrade till framför honom 
tittade han tillbaka mot fotspåren i sanden. 
Han lade märke till att många gånger längs livets stig fanns det bara ett par fotspår. 
Han lade också märke till att detta inträffade då han hade det som svårast i sitt liv. 
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Herren om det.

"Herre, du sa att den dag jag beslutade mig för att följa dig, 
då skulle du gå med mig genom livet. 
Men jag har lagt märkte till att när jag haft det som svårast, 
finns det bara ett par fotspår. 
Jag förstår inte att när jag behövde dig som mest fanns det bara ett par fotspår. 
Jag förstår inte att du lämnade mig när jag behövde dig som bäst".

Herren svarade;
"Mitt kära, kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig. 
Under din tid av bekymmer och lidande, när du bara sett ett par fotspår, 
det var då jag bar dig".

Jag ska alldeles snart bege mig till bussen som ska ta mig in till Stallarholmen där min pappa och hans mycket goda vän Peter ska ha 90 års-fest. Båda fyller år den 9 oktober, och det är tio år mellan de. Så Peter fyller 40 år, och pappa 50 år. Kommer bli kul, då vissa släktingar kommer (dock inga kusiner) och jag även kommer få träffa folk jag inte träffat på hur många år som helst. Ett par umgicks mamma och pappa massor med när Arvid och jag var riktigt små och de har jag inte träffat sedan jag var 5 år gammal...

Mitt schema är klart, min klass verkar bra, mina mentorer likaså. Jag känner mig otroligt glad, har känt det hela dagen. Det här är så himla bra!!

Det hällregnar ute, har gjort det hela dagen. Duggat då och då, men ändå regnet hela tiden. Har inte gjort mig så mycket då jag inte kommer göra något speciellt idag.


Som ni ser, så är mina tisdagar och fredagar obeskrivligt sköna. Har aldrig haft såhär bra schema i hela mitt liv, hoppas bara att det håller sig såhär och att det inte blir några tidsändringar.

Från estet till samhällare, endå en ganska stor förändring. Ingen musik, förutom kör. Känns ganska tungt att lämna estet bakom mig, men endast på grund av de fantastiska människor som klasserna består av. Kommer inte sakna musiklektionerna. Sitter och skriver med en av mina närmare vänner bland mina föredetta klass- och parallellklasskompisar. Kommer inte träffa henne så mycket, och sådant är så tråkigt. Fast det känns så bra det här bytet, så fantastiskt jävla underbart. Det känns verkligen rätt, har aldrig varit så säker förut. Visst har det varit komplikationer, men jag har ändå känt att det kommer bli bra. En hel del mer plugg än förut, men jag känner ändå att jag kommer klara det för jag har en drivkraft som drar mig framåt. Min framtid. Det viktigaste jag har, och jag ska verkligen göra mitt allra bästa för att det ska gå bra för mig, och jag tror verkligen att det kommer det.

och när jag kom tillbaka så var jag praktiskt taget redo att hugga in på maten när pappa säger att hans marsvin har rymt... Så ut i trädgården blev det och leta efter de små j*vlarna. Snabba var de också. Det är fullt av taggbuskar vid slänten som är runt gräsmattan också. Det var en mindre rolig upplevelse.

Imorgon börjar Arvid gymnasiet, känns ganska sjukt. Det betyder liksom att jag börjar tvåan jätte snart, men än så länge har jag faktiskt lite sommarlov kvar.

Imorgon bär det av uppåt i landet för att få sova i min sköna stora säng och få träffa mina fina fina fina vänner som jag saknat som en galning sedan de åkte. Ska bli jättetråkigt att komma hem och jätteroligt.

Idag fick jag veta att någon inte tycker om mig, och att en annan helst inte vill umgås med mig pga något jag inte kan rå för. Jag kan förstå hur den personen i fråga känner eftersom den uppenbarligen blir väldigt besvärad av denna sak som stör honom/henne men jag förstår verkligen inte hur han/hon inte kan, som i detta fallet, bjuda mig på en fest som alla mina andra vänner är bjudna på, där vi förmodligen inte ens kommer prata med varandra. Just att det rörde en fest förstår jag låter jätte töntigt i era öron, men det är absolut inte det som är felet. Jag är inte en partymänniska och kommer aldrig vara. Det är det att vart jag än är känns det som att jag blir behandlad illa på något sätt, i en större eller mindre grad, i detta fall mindre. När jag gick i högstadiet blev jag retad för något jag inte kunde rå för, och nu så blir jag utesluten för att någon tycker att det är obehagligt att en närastående till mig varit hans/hennes lärare. Personligen tycker jag att detta är extremt omoget beteende, och har valt att efter detta inlägg glömma saken och inte visa denna person att jag vet.