en vändning
När jag gick till bussen nyss kände jag att det var slut. All smärta, gråt och ångest förvandlades till en saknad. Inget mer än det. Livet är inte slut bara för att mitt första förhållande nu är slut. Alla låtar jag lyssnar på har en mening, men jag vet att det kommer gå över. Jag har funnit acceptansen som jag behövde. Allt känns lite bättre. Visst kommer mina känslor gå upp och ner men jag känner ändå att jag inte hoppas något längre. Jag skulle vilja att allt blev som vanligt men det är inte realistiskt. Jag vet att jag måste gå vidare. Gå vidare från honom. Det är dags nu. Jag ska kämpa och till slut kommer vårt förhållande bara vara minnen som jag kan njuta av och han en person i min vänlista på Facebook som jag en gång kände. Livet är inte slut. Det är på väg att börja.
ännu ett ångestladdat inlägg
För exakt en vecka sedan var jag på väg för att prata med honom för sista gången. Jag väntade på Therese som skulle hämta upp mig, för att sedan skjutsa till honom, och grät. Grät och grät och grät. Livet var slut, trodde jag. Det trodde jag hela helgen sedan. Senast igår tittade jag på bilder på honom och frågade jag mig själv hur jag någonsin ska kunna tycka att någon annan är fin. Underbar. Bäst. Jag raderade de bilderna idag från min mobil. Det var tufft. Jag vet att jag kommer ångra mig. De finns på datorn ifall jag skulle vilja titta på dem igen. Det fick mig verkligen att inse att det är ett avslutat kapitel. Det är inte jag och han längre. Det gör ont igen. Varje tanke och varje litet ord om honom är ett nålstick och nu svider hela insidan. Det sticker innanför ögonlocken, men vänta. Det är inte nålstick, det är inte blod som rinner ner för mina kinder, det är bara vanligt vatten. Väta som får det att klumpa sig i halsen. Säger jag något brister allt. Den mur jag har byggt upp raserar och jag är återigen blottad för alla som vill se. Jag kommer på mig själv med att sakna det vi hade i början, men inte det som var sedan. Kanske är det ett framsteg, fast jag sitter i detta nu och fulgråter. Jag undrar bara hur jag ska klara mig utan honom? Hur jag ska överleva? Gå vidare? Starta på nytt? Det är långt borta och kärlek gör ont. Det har det gjort hela tiden. Det är misshandel i dess renaste form. Eller knark. Dåligt men beroendeframkallande. Jag vet inte vad jag pratar om längre. Jag hoppas bara att det finns någon där ute som känner som jag, som kan finna tröst i att den inte är ensam. Till dig säger jag, det kommer att bli bättre. Tro inget annat.
det har blivit bättre
Mina tankar kretsar kring mycket annat, inte bara om honom. Jag vaknar inte lika ofta och mår dåligt mitt i natten. Jag känner mig inte deprimerad. Jag känner mig bara ledsen när jag är själv och har tid att tänka på allt. Behandla allt i min redan röriga hjärna. Jag pratar gärna om det som har varit, men samtidigt ser jag gärna framåt också. Jag pratar inte om det med bitterhet, utan mer som om det är fina minnen som jag kommer att bevara inom mig. Länge. Kanske tänker jag för mycket på något som uppenbarligen är över och som inte kommer tillbaka till mig. Å andra sidan kunde jag ha suttit ännu och bara gråtit ut allt. Jag känner att jag måste se det från den ljusa sidan. Jag kan titta tillbaka på allt som var bra, och även fast jag inte ens tål att tänka den tanken nu utan att känna att varje liten cell i min kropp protesterar, så kommer jag att träffa någon ny. När mina känslor har lagt sig. När jag kan tänka på honom utan att tänka att det är slut, utan kan tänka att vi hade något bra en tid. När jag är redo att gå vidare med mitt liv. För visst kommer livet att gå vidare. Det handlar som alltid bara om att ge sig själv lite tid. Eller mycket.
början på något nytt?
Vaknade med en egendomlig känsla i kroppen i morse. Jag kände mig pigg. Rensad. Klar i huvudet liksom. Som att allt som har suttit och grott sig större och starkare och mörkare i mitt huvud de senaste dagarna bara försvunnit över natten. Jag kände mig befriad från den ångest jag fick när han gjorde slut. Samtidigt som jag känner att det kanske var för det bästa eftersom han helt enkelt inte trivdes, så gör det samtidigt ont när jag tänker på att han möjligtvis inte är en del av mitt liv över huvudtaget längre. Att han inte vill det. Att han inte är speciellt ledsen över att det är slut, utan mest lättad. Sådant känns orättvist, eftersom jag verkligen inte har känt så utan mått extremt dåligt. Dock får man väl tänka på att människor är olika och hanterar saker olika. Jag har mycket spekulationer som jag inte tänker dela med mig här. Jag vet bara att jag är fri från det där som fick mig att gråta av ingenting, från alla "aldrig mer" och framför allt från jobbiga tankar. Krävs dock att tillägga att ingenting är enkelt, och att jag fortfarande tycker att det är tråkigt och mår dåligt över att det är slut med honom. Att jag ska leva utan honom. Dock är jag fri från ångesten, och det är den som var jobbigast av allt. Kanske är det här början på något nytt för mig. Det vore fint. Alldeles lagom till det nya skolåret.
allt blir bättre
Ord jag har hört en miljon gånger de senaste tre dagarna. Det har känts som så långt borta. Som att inget någonsin kommer att bli bättre igen. Jag är ensam, oälskad och ful. Så har det känts. Bara för en killes skull. Ganska dumt egentligen, att man kan må så dåligt av en människa som ändå inte hade det superbra med. Det börjar i alla fall bli bättre nu. Jag trodde inte att jag skulle kunna säga det på så länge, men jag börjar må bättre. Har hittat sätt att parera min sorg med. När jag vaknar mitt i natten och mår dåligt, så tänker jag på sådant som inte var så bra. Det är en tröst att vi inte hade ett perfekt förhållande alls och att jag nu kan se tillbaka på det och må lite bättre. Det är självklart fortfarande tungt att se honom i chatten på Facebook, eller se honom i min inkorg på Viber. Det gör ont för det vi hade var ändå väldigt bra ibland. Tiden läker alla sår. Det vägrar jag sluta tro på. Det blir bättre.
när allt bara förändras
Ni vet när hela ens tillvaro havererar. Varenda minut på varenda dag gör ont för man inte kan vara med den personen som man mest av allt vill vara med. Varenda sak man gör påminner om den personen och allt får tårar att svida bakom ögonlocken. Det är nu min verklighet. Det gör så ont. Jag är uttömd på lycka. Den finns inte mer. Jag vaknade mitt i natten och grät, försöker nu ta mig igenom den här första dagen utan honom. Allt påminner mig om det som var. Påminner mig om att det inte finns längre. Att allt är slut och det enda som återstår är minnen från en sommar då jag blev kär och ett trasigt hjärta. Mitt hjärta. Det kunde ha varit värre, inser jag. Det gör bara så ont. Gjorde så ont när jag stod ute i regnet igår och grät. När regnet sköljde bort all lycka.
år tre
Tredje uppropet på gymnasiet. Jag såg alla ettor och tittade tillbaka hur det kändes den där ljumma augustiförmiddagen när man skulle gå upp för trapporna på a-huset och hitta till aulan för att där bli en del av en klass med människor man aldrig hade träffat förut. Nervositeten var ett faktum. När jag tänkte på det och såg alla ettor som stod utanför aulan, vissa med vänner, andra ensamma, så tyckte jag genast synd om dem. Det är inte lätt att börja på ny skola och gå från att vara äldst på sin förra skola, till att vara yngst och veta att de flesta treor tycker att de är jobbiga och mest i vägen. Det var i alla fall så jag trodde att treorna såg mig som etta. Fick veta sedan av en vän att det var precis så. Åtminstone på estet.
mitt liv de senaste 48 timmarna
Den här helgen har jag gjort ingenting. Skrivit lite dagbok, pratat med vänner över internet och ätit popcorn. Själv. Det har varit otroligt skönt och lugnt. Nu är dock denna vila slut då jag om tjugo minuter ska ge mig ut på vägarna med pappa i passagerarsätet och lite senare kommer Therese hit och gör mig sällskap. Med andra ord återgår jag till vardagen och gör exakt det jag brukar göra. Umgås med henne. Jag tror dock att det kan vara bra att vara för sig själv ibland och bara ha det mindre kul än vad man brukar. Jag känner mig i alla fall utvilad och har inte haft en tanke på varken kompisar eller pojkvän den här helgen, förutom de vänner jag har pratat med i facebook-chatten. Det har varit mitt number one hang out. Facebook for life. Ja, med andra ord finns det inte så mycket mer intressant att skriva förutom att meningen med det här inlägget var att man måste ta sig tid och vara själv. Det är mycket viktigt.
att växa upp
Jag hade min första körlektion på trafikskola i veckan. Två stycken faktiskt. Det var stort. Kändes nog större än vad det var eftersom min enda erfarenhet bakom ratten var ett fyrtio minuterspass som bestod av att jag skulle backa och köra i ettan på vår uppfart här hemma. Kändes vuxet också. Sedan börjar jag trean om nio dagar och fyller arton om ytterligare 80 eller något sådant. Både jag och mina kamrater växer upp fort. Våra föräldrar måste befinna sig i något slags chocktillstånd. Ändå är vi så unga. Jag känner mig liten när jag umgås med Viktor och hans kompisar som är två år äldre, just för att jag är sjutton och de tjugo. Det känns som en stor skillnad. Ändå kommer jag om nio månader vara arbetslös, vilsen och nyfödd in i en värld där man måste flytta hemifrån, göra något med sitt liv, och framför allt göra livsavgörande beslut som är så mycket större än några andra beslut jag har gjort i mitt liv. Den tanken skrämmer. Får hjärtat att stanna men samtidigt pulsen att öka. Den ger mig kalla kårar samtidigt som jag svettas. Det är läskigt, men samtidigt stimulerande. "Det är nu det börjar", ropar något inom mig. Långt bak i min hjärna. "Det är nu du ska ta chansen. Du är vuxen, och hela världen ligger för dina fötter. Det är inget som håller dig tillbaka. Inget."
sjukdom
Den tar över min kropp och inflammerar varenda led. Vaknar snorig och svullen. Täppt, kan inte andas, men ändå rinner det och jag måste ha papper nära varje sekund. Slemmig och trött. Hostan tar över och jag hostar upp mina lungor och min hals skriker i protest. "Sluta, det gör ont. Jag är öm" Min höft värker, mina muskler pulserar av smärta överallt. Minsta lilla rörelse blir en ansträngning och jag orkar inte lyfta mitt huvud för det får hela världen att snurra. Så jag ligger på min sängkant och tittar ner på mitt golv som skulle behövas dammsugas, på toalettrullen som uppfyller en viktig funktion och nässprayen som bara har ett sprut kvar. Förtvivlan bubblar upp, vad ska jag göra när jag har tagit det där sista sprutet? Kvävas av min täppta näsa? Styrkan finns inte att ens ringa in till pappa i stora huset och be honom åka och köpa ett överlevnadskit. Halstabletter, värktabletter och nässpray. Än mindre orkar jag gå. Får bara ligga och lida här som en annan slempropp och tycka synd om mig själv. Det är ju alltid så jävla synd om dem som är förkylda, så då är det väl det om mig också antar jag.
lyckan
Den bubblar inom mig och fortplantar sig ut i varenda liten nerv. Leendet lurar hela tiden på mina läppar och jag står emot lusten att skratta. Kan man på riktigt vara såhär glad? Går det verkligen? Kan livet verkligen bli så bra att man bara vill skrika ut till hela världen att "här är jag och jag mår så otroligt jävla skitbra"? Jag trodde inte det förut, men jag har blivit klokare. Den här sommaren har givit mig så mycket. Förälskelse, nya vänner, stärkta vänskapsband och framför allt mycket skratt. Jag har nästan alltid skrattat trots att det har varit lite jobbigt, för det har funnits människor i min närhet som har velat lura fram skrattet, leendet och glädjetårarna. Det är mycket jag kan vara glad över. Han som har tagit mitt hjärta, och så många fina, underbara, stöttande, roliga, fantastiska, smarta, fina, kloka och bra vänner som förgyller mitt liv och får tårar att glida ner för mina kinder, men inte för att jag är ledsen, nej sorgen är slut för längesedan, utan för att jag har ett perfekt liv på grund av alla dem. Jag hoppas att många av er som läser det här kan relatera till mina känslor. Det vore så fint. Om ni gör det, skriv. Skriv hur ni känner, och hur den här sommaren har påverkat er. Kanske var det den bästa sommaren i era liv såhär långt. Kanske var den den värsta? Jag vill veta. Jag vill ta del av er glädje, eller trösta om sorgen tynger er. Det är ändå till er jag skriver. Nu kan väl ni skriva till mig?
