Samhällskunskap är som ni alla vet....
Mitt absoluta favoritämne. Låter bilden här under tala för denna känsla.
Största och förmodligen den mest äckliga tabben
Det jobbigaste hände mig idag. (på tal om ilandsproblem liksom)
Vid vår spis har vi två stenkärl som jag trodde innehöll olja. Dock gällde detta bara den ena, men helt ovetandes tog jag den andra då den som vi brukar ha olja i och använder vid matlagning, var slut. Jag fäste mig inte vid det utan hällde innehållet i det andra kärlet på pastan för att förhindra ihopklumpning. När jag och min bror väl skulle äta kände både hur konstigt det luktade om pastan, och jag började tvivla starkt över om det var olja på pastan. Jag tog en bit och det smakade som det luktade. Surt och skumt som fan, rent ut sagt. Arvid ställde då, passande nog, en fråga över just detta och undrade med kritisk blick vilken av kärlen jag tagit ur. Jag svarar lite ängsligt att den som vi brukar ta ur var tom, så jag tog den andra som stod där helt enkelt. Arvid fick då ett lurigt, om än illamående, leende på läpparna. "Det är vinäger i den..."
Glider fram i 200
Åker samma sträcka som så många gånger förut. Varje gång är annorlunda på sitt sätt. Vädret, temperaturen, konsuktören, tiden och människorna. Framförallt människor. För en timme eller två får man insikt i totalt främmande människor liv. Kanske ett gammalt par som varit iväg hos släktingar i söder, eller ett helt friidrottslag som varit och tävlat. Man tycker sig veta saker om dessa människor och veta lite hur de är och vad de har varit med om, för att sedan se dem gå av och vara borta ur ens liv för all framtid. Egentligen har man ingen aning, det vet jag ju, men tanken på att få se någon annan liv istället för sitt eget, trots att man har ett bra liv, kan kännas ganska tröstande.
