Återigen har jag vaknat upp till verkligheten då jag har närmare till mina borträngda känslor än vad jag först trodde. En mening, några få ord, och min mur rivs. Det är en bra liknelse, det där med mur. Stämmer så bra, inte bara för mig. Det är en bra mur. Det bästa är att den krymper med tiden. Sten efter sten tas bort och tillslut finns det ingenting kvar förutom ett litet gruskorn och då upptäcker man att det inte finns något kvar att stänga ute längre. Muren har hållt det borta så länge att det har smällt bort, blivit en del av det förflutna. Det måste vara en bra känsla att ta bort det där sista gruskornet. Befriande. Men nu är min mur riven, och det finns där bakom muren, kastar sig över mig. Jag måste bygga på den igen, och muren är nu lika hög som den var för så längesedan. Alla stenar på plats. Det där lilla gruskornet ligger krossat under alla ton sten. Jag plockar sakta bort den översta stenen, och låter tiden gå igen.