ni vet när man mår så bra att man bara sitter och ler hela tiden
Så känns det nu. Solen lyser, fåglarna kvittrar och imorgon bär det av neråt i landet för att återigen få se Skånes vidsträkta landskap. Två av mina närmaste vänner följer med mig också vilket förgyller upplevelsen. Sedan för jag träffa mamma också. Fina, underbara mamma.
Dessutom inträffade en rolig händelse beträffande min relationsstatus nu under dagen. Fint.
Sitter just nu och pratar i telefon med en vän. Samtidigt som livet diskuteras och en variation av ämnen tas upp kollar jag ut mot himlen och skogen utanför. Det är sådana stunder som det är väldigt skönt att bo utanför samhället. Inga gatlyktor, vild natur utanför fönstret, vackra vintrar utan avgasbelagd snö. Härligt. Himlen är fortfarande lite ljust blågul borta mot öst och molnen har dragit undan för idag. Jag vet att de kommer vara där imorgon och förpesta min dag igen. Å andra sidan gör det inte så mycket. Just nu är jag så lycklig. Ingenting kan få mig att känna mig ledsen. Ingenting.
Tända ett ljus, läs en bok eller spela spel med någon man tycker om. Då mår i alla fall jag mycket bättre när himlen är allt annat än blå och sommarvärmen känns långt borta. Idag känns lite som en sådan dag. Himlen är ljust grå och all grönska ser ut att vara övermätt på allt vatten den har fått. Längtar efter den sol som vägrar visa sig för oss fortfarande vinterbleka svenskar. Många smiter iväg till andra länder i Europa, för att sedan komma hem bruna och få se deras färg försvinna då det inte finns några varma, soliga sommardagar här där det går att förbättra brännan. Dock är det dumt att känna sig ledsen över det. Det finns även en charm med att stå ute i regnet och vänta på bussen, som alltid kommer när vätan har nått det innersta lagret kläder, eller att vakna av att det åskar. Det handlar bara om vad vi som människor uppfattar som bra eller dåligt väder.
Jag drömmer om kärlek. Jag drömmer om sena nätter med vänner. Jag drömmer om näck-bad i soluppgången när det är helt knäpptyst och det enda som hörs är naturens ljud. Jag drömmer om pussar i nacken. Jag drömmer om leenden på regniga dagar. Jag drömmer om gulliga sms på morgonen. Jag drömmer om cykelturer som tar alldeles för lång tid och tar alldeles för mycket på krafterna. Jag drömmer om nya möten. Jag drömmer om båtturer i solnedgången. Jag drömmer om dans alldeles för långt in på natten. Jag drömmer om långa samtal in på nätterna till dagen börjar gry. Jag drömmer om att sitta runt en eld med folk jag tycker om. Jag drömmer om doften av nyklippt gräs och brun hud. Jag drömmer om lycka. Jag drömmer om sommaren.
Jag sitter och kollar ut på grönskan utanför, den grönska som borde lysa av solens strålar men som istället är en kontrast mot den djupt grå himlen. När jag sedan kollar ut genom fönstret tre minuter senare öser det ner. Är det det här som kallas "den svenska sommaren"?
Trots detta mindre fina väder så känner jag mig ändå glad. Det är en glädje som håller i sig. Som inte raderas av någon skolångest, "jag är så ensam"-ångest eller bara ångest över allt. Det känns bra inombords. Samtidigt väntar jag på att något ska komma krypandes och förstöra min lycka. Svärta ner min regnbågsfärgade värld och göra mig deppig igen. Jag är säkert bara nojjig, för visst händer det väl att man kan vara glad utan att något händer? Att man bara fortsätter vara glad? Utan stopp?
Sommarlov. Känns så himla bra. Jag kunde inte ha börjat det på något finare, mysigare, härligare sätt och jag känner mig så himla glad. Det känns som att den här sommaren kommer bli bra. Det gör verkligen det. Jag har mina vänner, jag har min familj, jag har saker att se fram emot och även fast jag just nu avlider av längtan vet jag att den längtan är värd allt. Jag kan inte ens beskriva hur jag känner just nu. Det går inte, och om jag försöker kommer det säkert bara komma ut som små glada ord i en sörja av text. Så jag låter bli. Formulerar det bara såhär; jag är lycklig.
Känns bra! Folk frågar mig om jag mår bättre, men ska jag vara helt ärlig så är det ingen större skillnad. Det känns fräschare att äta dock. Det gör det verkligen, för jag vet att det inte är kött som jag äter. Ja, för er som inte förstod. Det är idag hela fem månader sedan jag blev vegetarian. Sjukt var snabbt tiden har gått egentligen. Då, den 5 januari, var det en vecka kvar till att vårterminen skulle ta fart och nu är det tre dagar kvar till sommarlov. Mycket som har hänt sedan dess. Det finns ingenting som jag ångrar. Nästan.
Idag känns det som att jag har ett kilo bly i huvudet och som om någon står och hugger med knivar i min strupe. IDAG AV ALLA DAGAR!! Idag ska jag nämligen uppträda i skolan inför en massa människor, och så är jag sjuk!? Jag kan knappt prata utan att rösten påminner om en pubertetisk pojkes röst än en 17-årig tjejs. Jag ska i alla fall göra det bästa av det och hoppas att jag inte får någon hostattack under sången. DET vore jobbigt.
