glad
Mina vänner är stressade. Jag sitter lugnt mellan dem. Tar det med ro, försöker att inte stressa upp mig inför något som inte blir bättre av att jag får ångest över. Det fungerar. Jag var den som fick lugna ner T så att hon kunde andas normalt, istället för att hyperventilera över allt som vi har att göra i skolan den närmaste veckan. Jag känner mig bara glad. Lycklig. Allt är enkelt och lätt. Nästan. Skolan är lite svår. Utöver det njuter jag mest av livet. Det känns faktiskt nästan precis som vanligt igen. Nästan.
en månad eller ett år
Spelar ingen roll längre. Jag känner inte så mycket. Bryr mig inte. Det förflutna är just det och framtiden är något annat. Jag mår bra, gör bra ifrån mig och känner mig fri. Duktig. Fin. Inte äcklig, jobbig eller på. Känslor jag ofta kände förut. Sådant får mig att undra. Var jag blind? Förblindad av lovande ord och kärlek? Förmodligen. Det är just det som får mig att vilja glömma allt. Det var inte kul. Lyckan var en liten sak i ett virrvarr av ångest, tårar och sökande tankar. Livet är något annat, är det inte? Det finns något mer. Den ultimata lyckan finns, och det var inte den jag hade funnit. Jag vet inte vad jag hade funnit egentligen, men det var något helt annat. En månad har alltså gått har jag fått berättat. Jaha, känner jag. Vad mer kan jag säga? Jag känner mig bara lättad.
man tänker bäst när man ska sova
Ni vet att när man ska försöka sova så går hjärnan ofta i högvarv. Som vanligt tänkte jag på den närliggande framtiden, mitt förflutna och något mitt emellan. Så kom jag på en briljant idé. Det är den smartaste av alla idéer jag har haft. Så tänk när ni ska sova. Det är då man tänker som bäst.
askan är den bästa jorden
Världen är förändrad. Allt är i ett annat sken. Samma rum, annan luft. Ibland spricker väggarna runt mig och släpper in gammalt ljus. Röster. Ord. Jag fyller i, spacklar, målar över hålen. Glömmer. Räddar mig själv från det förflutna och blir lycklig. Ändå vet jag att jag en dag inte kommer kunna rädda mig själv, att väggarna tillslut kommer rasa av alla lagningar. Springer jag då, just när det händer och allt står i ett moln bakom mig, först då så kanske, bara kanske, den här sommaren är bakom mig för att aldrig hinna ifatt mig igen.
känslan då allt är förintat
Hejdå, det förflutna. Hej, framtiden.
en tanke
Det är ganska knäppt att man kan känna att man vill ha en person raderat från sitt liv, samtidigt som man känner att man inte kan leva utan den personen nära. Ganska jobbigt. Det är kanske för att jag har feber som jag känner så.
en mil senare
Sprang en mil för första gången igår. Dubbelt så långt än mitt föregående personliga rekord som var fem kilometer. Känns helt fantastiskt att jag faktiskt klarade det. Tog då en timme och sju minuter. Jag har aldrig varit så stolt över mig själv som jag var då och jag kände bara en sak. Jag klarar fan allt. Inte minst att komma över en kille som inte gillade mig lika mycket som jag tyckte om honom. Jag behöver inte honom, jag behöver bara mig själv. Så jag har alltså tagit tillbaka mig själv och tänker inte tänka en stund mer på det vi hade. Jag var ändå inte så över molnen som jag ville inbilla mig själv när det tog slut. Det kan ha berott på att jag helt plötsligt var ett jag, och inte ett jag och ett vi längre. Livet går som sagt vidare. Även för mig.
