I högtalarna vid baren spelas en halvsorglig ballad, en sådan som ska väcka känslor hos de som varit med om samma sak, som kan relatera till den olyckliga kärleken. Genom dörren ser jag människor äta sin lunch. Mest byggarbetare. De ler, skrattar, njuter av att sitta ner en stund och äta ett mål mat. Kroppkakor, korvstroganoff och ost- och skinksås. Speciellt på en så kall dag som denna. Himlen lyser med sin ljusgråa färg och den kalla luften letar sig in under kläderna och får varenda hår på kroppen att resa sig. Höstväder skulle realisten säga. Skitväder skulle pessimisten säga. Ute på sjön, bortanför trädäcket som nu står öde med tomma blöta bord, landar en sjöfågel graciöst på sjön. Dess svarta vingar brer ut sig likt mantlar och vattenytan är oberörd av landningen. Ordet vacker glider genom mitt huvud. Jag rycks tillbaka till verkligheten när glas behöver diskas, mat fyllas på och leenden besvaras till nöjda gäster. På radion spelas ännu en ballad och jag reser mig från stolen och tänker, samtidigt som jag rycker åt mig en svart serveringsbricka, "Jag har också kunnat relatera till de där sångerna om olycklig kärlek och brustna hjärtan. Men det var i ett annat liv."