Jag gick mellan husen och kunde förstås inte undgå att se att stenplattorna framför farstutrappen var glänsande av regnvatten. Det var helt tyst, inte ens bilarna hördes borta vid landsvägen. Inte ett ljud inne från huset trots att jag visste att Arvid satt och spelade och pappa kanske lyssnade på sin musik i köket. Jag stannade och tog vara på stunden, kollade ut över åkrarna som brer ut sig bortom vår gräsmatta och den lilla grusvägen som separerar vår tomt från skog och åkermark. När jag stod där tänkte jag på hur det kommer se ut om ett par månader med all grönska, hur solen kommer skina och åkern ånga om kvällen och dimman dansa över axen av havre eller vete. Hur det förmodligen kommer lukta likadant som det gör nu, lite fuktigt och som regn gör. Det går inte att beskriva, men man vet när man känner lukten av regn. För vissa är det lukten av blöt asfalt en varm sommardag, men för mig är doften av regn, för det är faktiskt en doft, en doft av blöt mossa, skog och barr. Kanske för att jag tycker om att gå i skogen om hösten och våren, hela året om jag kan. Alla dofter är för mig förknippade med skogen och dess vilda men ändå trygga storhet. Även vårregnet är för mig en lukt som alltid kommer ta mig hem, till skogarna och åkrarna där jag växte upp, trots att jag kanske är tusentals mil bort.