Idag är det verkligen vår ute. Solen lyser in på mig genom fönstret där jag sitter och värmer mina bleka ben. Himlen är helt molnfri och alla träd utanför mina fönster har blad som brutit sig ut ur knopparnas skyddande hölje. Fåglarna kvittar så härligt och motorcyklister åker förbi i hög hastighet ute på landsvägen som får att fira vårvärmen. Ängen utanför vår tomt har blivit fläckvis grön bland fjolårets döda gräs. Då och då flyger en liten insekt av något slag in i fönsterrutan, fast solens avslöjande strålar belyser varenda liten fläck på glaset som samlats under vinterhalvåret och får vilken varelse som helst att se att det sitter ett fönster där och att det inte går att flyga in i rummet innan för. Rummet där jag sitter och läser i min säng, trots att det skulle vara skönt att sitta ute och dricka te.

Jag förundras över hur snabbt det gått. På bara några dagar har allt i naturen blivit så mycket mer levande, mer riktigt. Helt plötsligt vill man vara ute och gå, andas in den friska vårluften. Till skillnad från för ett par dagar sedan då jag satt och kollade ut på den gråa himlen, studerade regndroppar som rann ner längst med fönstrens glas och såg hur träden vek sig av vinden. Det är skönt med kontraster, men nu hoppas jag att det blir varmt. För trots att det kommer få varenda liten por på min kropp att spruta ut svett när jag går upp för trapporna till högsta våningen i skolan eller får mig att så där flammigt röd över näsbenet, finns det inget finare än våren och sommaren som är på väg.