När jag åkte buss genom min hemort idag slogs jag av hur grått allt såg ut. Grå himmel, grå asfalt, grått på husen där det en gång i tiden varit nymålat och vitt. Trädgårdar fulla med förmultande löv och kala träd. Höstigt. Himlen var lite askgrå, en mörkare nyans än allt annat. Regntunga moln. När vi lämnade det lilla samhället kom det en skur. Piskande regn i stora droppar och regnet rann längst med rutorna likt tårar, rengörande tårar. Där satt jag helt tyst och själv i bussen och såg hur regnet tvättade bort allt smuts, och jag blev så himla lycklig. Utan någon egentlig anledning började jag le för mig själv. Jag vill att det ska finnas ett regn i mig som tvättar bort all smuts. Som tar bort det lager av damm och svärta som skymmer all lycka och som får mig att glömma allt ont. Det vore så bra.

Nu funkar det inte så. Det vet jag ju. Jag vet att det enda sättet att stå ut med allt som blir för mycket ibland är att bara bita ihop, kanske hinta för sina vänner att man mår lite värre än vanligt eller bara vara tyst och låta ett leende vilseleda dem. Livet är orättvist, det är en viktigt läxa. Det har jag alltid fått lära. Det är bara att bita i det sura äpplet, för tillslut kommer det där regnet som kan tvätta insidan ren och göra allt bra. Åtminstone för en stund.