Det är alltid likadant. Man önskar att man fick mer tid. Det är en grej jag har lärt mig med tiden, den tycks alltid finnas i underskott. Finns alltid i fel mängd vid fel tillfällen och när det gäller fel personer.

När jag satt i bilen hem idag insåg jag hur viktigt det är att värdesätta den tid man fick med den som man har förlorat, och komma ihåg med glädje istället för att sörja och sörja och sörja. Det är okej att sörja, för alla andra gör det också, men det är viktigare att glädjas åt den tid man fick. För mig var det närmare arton år och trots att det är lång tid, känns det alldeles för kort. Jag tror att om man sörjer för länge blir det lätt så att man glömmer bort allt det bra hos den människan som man fick ta del av och allt bra den personen gav en. Det är det jag ska försöka att göra när jag sörjt klart. Jag kommer titta tillbaka på allt det bra och le och ta vara på glädjen som ---- har gett mig och alla i hans omgivning. För trots att jag kommer sakna honom, har jag inte sett honom för sista gången. Vi kommer träffas igen, i Nangijala.