Sprang en mil för första gången igår. Dubbelt så långt än mitt föregående personliga rekord som var fem kilometer. Känns helt fantastiskt att jag faktiskt klarade det. Tog då en timme och sju minuter. Jag har aldrig varit så stolt över mig själv som jag var då och jag kände bara en sak. Jag klarar fan allt. Inte minst att komma över en kille som inte gillade mig lika mycket som jag tyckte om honom. Jag behöver inte honom, jag behöver bara mig själv. Så jag har alltså tagit tillbaka mig själv och tänker inte tänka en stund mer på det vi hade. Jag var ändå inte så över molnen som jag ville inbilla mig själv när det tog slut. Det kan ha berott på att jag helt plötsligt var ett jag, och inte ett jag och ett vi längre. Livet går som sagt vidare. Även för mig.