Spelar ingen roll längre. Jag känner inte så mycket. Bryr mig inte. Det förflutna är just det och framtiden är något annat. Jag mår bra, gör bra ifrån mig och känner mig fri. Duktig. Fin. Inte äcklig, jobbig eller på. Känslor jag ofta kände förut. Sådant får mig att undra. Var jag blind? Förblindad av lovande ord och kärlek? Förmodligen. Det är just det som får mig att vilja glömma allt. Det var inte kul. Lyckan var en liten sak i ett virrvarr av ångest, tårar och sökande tankar. Livet är något annat, är det inte? Det finns något mer. Den ultimata lyckan finns, och det var inte den jag hade funnit. Jag vet inte vad jag hade funnit egentligen, men det var något helt annat. En månad har alltså gått har jag fått berättat. Jaha, känner jag. Vad mer kan jag säga? Jag känner mig bara lättad.