Världen är förändrad. Allt är i ett annat sken. Samma rum, annan luft. Ibland spricker väggarna runt mig och släpper in gammalt ljus. Röster. Ord. Jag fyller i, spacklar, målar över hålen. Glömmer. Räddar mig själv från det förflutna och blir lycklig. Ändå vet jag att jag en dag inte kommer kunna rädda mig själv, att väggarna tillslut kommer rasa av alla lagningar. Springer jag då, just när det händer och allt står i ett moln bakom mig, först då så kanske, bara kanske, den här sommaren är bakom mig för att aldrig hinna ifatt mig igen.