Jag sitter och kollar ut på grönskan utanför, den grönska som borde lysa av solens strålar men som istället är en kontrast mot den djupt grå himlen. När jag sedan kollar ut genom fönstret tre minuter senare öser det ner. Är det det här som kallas "den svenska sommaren"?

Trots detta mindre fina väder så känner jag mig ändå glad. Det är en glädje som håller i sig. Som inte raderas av någon skolångest, "jag är så ensam"-ångest eller bara ångest över allt. Det känns bra inombords. Samtidigt väntar jag på att något ska komma krypandes och förstöra min lycka. Svärta ner min regnbågsfärgade värld och göra mig deppig igen. Jag är säkert bara nojjig, för visst händer det väl att man kan vara glad utan att något händer? Att man bara fortsätter vara glad? Utan stopp?

Nu regnar det igen.