Åker samma sträcka som så många gånger förut. Varje gång är annorlunda på sitt sätt. Vädret, temperaturen, konsuktören, tiden och människorna. Framförallt människor. För en timme eller två får man insikt i totalt främmande människor liv. Kanske ett gammalt par som varit iväg hos släktingar i söder, eller ett helt friidrottslag som varit och tävlat. Man tycker sig veta saker om dessa människor och veta lite hur de är och vad de har varit med om, för att sedan se dem gå av och vara borta ur ens liv för all framtid. Egentligen har man ingen aning, det vet jag ju, men tanken på att få se någon annan liv istället för sitt eget, trots att man har ett bra liv, kan kännas ganska tröstande.