Den tar över min kropp och inflammerar varenda led. Vaknar snorig och svullen. Täppt, kan inte andas, men ändå rinner det och jag måste ha papper nära varje sekund. Slemmig och trött. Hostan tar över och jag hostar upp mina lungor och min hals skriker i protest. "Sluta, det gör ont. Jag är öm" Min höft värker, mina muskler pulserar av smärta överallt. Minsta lilla rörelse blir en ansträngning och jag orkar inte lyfta mitt huvud för det får hela världen att snurra. Så jag ligger på min sängkant och tittar ner på mitt golv som skulle behövas dammsugas, på toalettrullen som uppfyller en viktig funktion och nässprayen som bara har ett sprut kvar. Förtvivlan bubblar upp, vad ska jag göra när jag har tagit det där sista sprutet? Kvävas av min täppta näsa? Styrkan finns inte att ens ringa in till pappa i stora huset och be honom åka och köpa ett överlevnadskit. Halstabletter, värktabletter och nässpray. Än mindre orkar jag gå. Får bara ligga och lida här som en annan slempropp och tycka synd om mig själv. Det är ju alltid så jävla synd om dem som är förkylda, så då är det väl det om mig också antar jag.