Ni vet när hela ens tillvaro havererar. Varenda minut på varenda dag gör ont för man inte kan vara med den personen som man mest av allt vill vara med. Varenda sak man gör påminner om den personen och allt får tårar att svida bakom ögonlocken. Det är nu min verklighet. Det gör så ont. Jag är uttömd på lycka. Den finns inte mer. Jag vaknade mitt i natten och grät, försöker nu ta mig igenom den här första dagen utan honom. Allt påminner mig om det som var. Påminner mig om att det inte finns längre. Att allt är slut och det enda som återstår är minnen från en sommar då jag blev kär och ett trasigt hjärta. Mitt hjärta. Det kunde ha varit värre, inser jag. Det gör bara så ont. Gjorde så ont när jag stod ute i regnet igår och grät. När regnet sköljde bort all lycka.