Mina tankar kretsar kring mycket annat, inte bara om honom. Jag vaknar inte lika ofta och mår dåligt mitt i natten. Jag känner mig inte deprimerad. Jag känner mig bara ledsen när jag är själv och har tid att tänka på allt. Behandla allt i min redan röriga hjärna. Jag pratar gärna om det som har varit, men samtidigt ser jag gärna framåt också. Jag pratar inte om det med bitterhet, utan mer som om det är fina minnen som jag kommer att bevara inom mig. Länge. Kanske tänker jag för mycket på något som uppenbarligen är över och som inte kommer tillbaka till mig. Å andra sidan kunde jag ha suttit ännu och bara gråtit ut allt. Jag känner att jag måste se det från den ljusa sidan. Jag kan titta tillbaka på allt som var bra, och även fast jag inte ens tål att tänka den tanken nu utan att känna att varje liten cell i min kropp protesterar, så kommer jag att träffa någon ny. När mina känslor har lagt sig. När jag kan tänka på honom utan att tänka att det är slut, utan kan tänka att vi hade något bra en tid. När jag är redo att gå vidare med mitt liv. För visst kommer livet att gå vidare. Det handlar som alltid bara om att ge sig själv lite tid. Eller mycket.