Vaknade med en egendomlig känsla i kroppen i morse. Jag kände mig pigg. Rensad. Klar i huvudet liksom. Som att allt som har suttit och grott sig större och starkare och mörkare i mitt huvud de senaste dagarna bara försvunnit över natten. Jag kände mig befriad från den ångest jag fick när han gjorde slut. Samtidigt som jag känner att det kanske var för det bästa eftersom han helt enkelt inte trivdes, så gör det samtidigt ont när jag tänker på att han möjligtvis inte är en del av mitt liv över huvudtaget längre. Att han inte vill det. Att han inte är speciellt ledsen över att det är slut, utan mest lättad. Sådant känns orättvist, eftersom jag verkligen inte har känt så utan mått extremt dåligt. Dock får man väl tänka på att människor är olika och hanterar saker olika. Jag har mycket spekulationer som jag inte tänker dela med mig här. Jag vet bara att jag är fri från det där som fick mig att gråta av ingenting, från alla "aldrig mer" och framför allt från jobbiga tankar. Krävs dock att tillägga att ingenting är enkelt, och att jag fortfarande tycker att det är tråkigt och mår dåligt över att det är slut med honom. Att jag ska leva utan honom. Dock är jag fri från ångesten, och det är den som var jobbigast av allt. Kanske är det här början på något nytt för mig. Det vore fint. Alldeles lagom till det nya skolåret.