Jag hade min första körlektion på trafikskola i veckan. Två stycken faktiskt. Det var stort. Kändes nog större än vad det var eftersom min enda erfarenhet bakom ratten var ett fyrtio minuterspass som bestod av att jag skulle backa och köra i ettan på vår uppfart här hemma. Kändes vuxet också. Sedan börjar jag trean om nio dagar och fyller arton om ytterligare 80 eller något sådant. Både jag och mina kamrater växer upp fort. Våra föräldrar måste befinna sig i något slags chocktillstånd. Ändå är vi så unga. Jag känner mig liten när jag umgås med Viktor och hans kompisar som är två år äldre, just för att jag är sjutton och de tjugo. Det känns som en stor skillnad. Ändå kommer jag om nio månader vara arbetslös, vilsen och nyfödd in i en värld där man måste flytta hemifrån, göra något med sitt liv, och framför allt göra livsavgörande beslut som är så mycket större än några andra beslut jag har gjort i mitt liv. Den tanken skrämmer. Får hjärtat att stanna men samtidigt pulsen att öka. Den ger mig kalla kårar samtidigt som jag svettas. Det är läskigt, men samtidigt stimulerande. "Det är nu det börjar", ropar något inom mig. Långt bak i min hjärna. "Det är nu du ska ta chansen. Du är vuxen, och hela världen ligger för dina fötter. Det är inget som håller dig tillbaka. Inget."