Tredje uppropet på gymnasiet. Jag såg alla ettor och tittade tillbaka hur det kändes den där ljumma augustiförmiddagen när man skulle gå upp för trapporna på a-huset och hitta till aulan för att där bli en del av en klass med människor man aldrig hade träffat förut. Nervositeten var ett faktum. När jag tänkte på det och såg alla ettor som stod utanför aulan, vissa med vänner, andra ensamma, så tyckte jag genast synd om dem. Det är inte lätt att börja på ny skola och gå från att vara äldst på sin förra skola, till att vara yngst och veta att de flesta treor tycker att de är jobbiga och mest i vägen. Det var i alla fall så jag trodde att treorna såg mig som etta. Fick veta sedan av en vän att det var precis så. Åtminstone på estet.