För exakt en vecka sedan var jag på väg för att prata med honom för sista gången. Jag väntade på Therese som skulle hämta upp mig, för att sedan skjutsa till honom, och grät. Grät och grät och grät. Livet var slut, trodde jag. Det trodde jag hela helgen sedan. Senast igår tittade jag på bilder på honom och frågade jag mig själv hur jag någonsin ska kunna tycka att någon annan är fin. Underbar. Bäst. Jag raderade de bilderna idag från min mobil. Det var tufft. Jag vet att jag kommer ångra mig. De finns på datorn ifall jag skulle vilja titta på dem igen. Det fick mig verkligen att inse att det är ett avslutat kapitel. Det är inte jag och han längre. Det gör ont igen. Varje tanke och varje litet ord om honom är ett nålstick och nu svider hela insidan. Det sticker innanför ögonlocken, men vänta. Det är inte nålstick, det är inte blod som rinner ner för mina kinder, det är bara vanligt vatten. Väta som får det att klumpa sig i halsen. Säger jag något brister allt. Den mur jag har byggt upp raserar och jag är återigen blottad för alla som vill se. Jag kommer på mig själv med att sakna det vi hade i början, men inte det som var sedan. Kanske är det ett framsteg, fast jag sitter i detta nu och fulgråter. Jag undrar bara hur jag ska klara mig utan honom? Hur jag ska överleva? Gå vidare? Starta på nytt? Det är långt borta och kärlek gör ont. Det har det gjort hela tiden. Det är misshandel i dess renaste form. Eller knark. Dåligt men beroendeframkallande. Jag vet inte vad jag pratar om längre. Jag hoppas bara att det finns någon där ute som känner som jag, som kan finna tröst i att den inte är ensam. Till dig säger jag, det kommer att bli bättre. Tro inget annat.