Ord jag har hört en miljon gånger de senaste tre dagarna. Det har känts som så långt borta. Som att inget någonsin kommer att bli bättre igen. Jag är ensam, oälskad och ful. Så har det känts. Bara för en killes skull. Ganska dumt egentligen, att man kan må så dåligt av en människa som ändå inte hade det superbra med. Det börjar i alla fall bli bättre nu. Jag trodde inte att jag skulle kunna säga det på så länge, men jag börjar må bättre. Har hittat sätt att parera min sorg med. När jag vaknar mitt i natten och mår dåligt, så tänker jag på sådant som inte var så bra. Det är en tröst att vi inte hade ett perfekt förhållande alls och att jag nu kan se tillbaka på det och må lite bättre. Det är självklart fortfarande tungt att se honom i chatten på Facebook, eller se honom i min inkorg på Viber. Det gör ont för det vi hade var ändå väldigt bra ibland. Tiden läker alla sår. Det vägrar jag sluta tro på. Det blir bättre.