Denna dagen har jag inte ens sagt något otrevligt mot min käre bror. Känner t.o.m att jag vill vara trevligt, bara för att han är så snäll. Det kan låta konstigt för många att jag skriver såhär, men så är min relation till min tvillingbror. Vi bråkar, och bråkar och bråkar. Han kan inte ha det kul ibland när jag attackerar med mina ordbomber eller så kallat "fräser till". I princip varje dag bråkar vi, och varje gång blir pappa irriterad. Fast det är nog inte så konstigt, tror att alla tonårsföräldrar skulle bli arg om deras barn, som dessutom är tvillingar och då har bråkat genom hela livet över allt och inget, bråkade varje dag om ingenting.

Många gånger ställer Arvid upp för mig, är snäll, visar omtanke och gör saker för mig. Inte för egen vinning utan för att helt enkelt bara vara snäll, och när jag skriver detta inser jag hur dum jag är. Inte dum som i meningen korkad, utan dum som i elak. Jag kommer inte ens på tanken att säga snälla saker, eller göra snälla saker mot honom, och en kompis till mig sa en gång (det var också första gången som han träffade Arvid):- Så fort du kommer in i samma rum som Arvid utstrålar du att du inte vill ha honom där.
För visso var det september förra året, och jag har jobbat på det där. Jag kan faktiskt erkänna att jag hade svårt att acceptera honom i min närhet dygnet runt när han först flyttade upp till pappa hösten -09. Det var svårt för mig att liksom dela med mig av uppmärksamheten då jag var van vid att vara helt själv med pappa och hans fru varannan vecka.

Jag inser nu i efterhand, precis som när vi bråkat, att jag bara betett mig illa åt och larvigt. Man behöver faktiskt inte störa sig på allt, som jag många gånger gör.

Jag hoppas att du vet att jag tycker om att ha dig som bror trots allt tjafs!