Något som jag tänkt på mycket på sistone är att jag saknar känslan av att vara kär. Så fort jag kollar på typ "Dear John" eller "The notbook" börjar jag bara böla för att jag också vill vara kär igen. Ändå just nu för tillfället kan jag ändå helt ärligt säga att jag klarar mig fint ändå. Kärlek har aldrig riktigt gjort mig något gott. Slutade alltid med att jag var den som blev trampad på, den enda gången jag varit kär. Att denna personen bodde fyrtio mil bort gjorde inte heller saken bättre. Så här satt jag, i en liten håla, med tårar ner för mina kinder för att jag någonstans visste att mina känslor inte var besvarade. Han fick mig att tro det, men det gjorde bara att hålet inom mig växte. 

Jag hade svårt att acceptera det i början, men efter åtskilliga månader kände jag ändå att det finns andra där ute och om han inte ens vill vara min kompis längre kan jag lika gärna gå vidare. För det var verkligen så, kär eller främling. Någonstans hoppas jag än idag att allt det där är bakom oss och jag känner att livet går ut på att glömma och förlåta och att det är precis så jag känner just inför detta kapitel i mitt ändå ganska så korta liv. Personen i fråga kommer ändå alltid bli ihågkommen för att han var den första jag blev kär i, och jag hoppades att han skulle bli en vän, men nu är han ändå bara en av mina facebookvänner. Det är så det blir ibland, och då är det bara att stå ut och hitta andra människor som ger en glädje.