När jag satt på bussen och tänkte på pengarna jag tjänat denna onsdagskväll och dricksen jag fått, såg jag hur himlen var gul över skogarna som är här ute. Jag lyssnade samtidigt på Veronica Maggio och helt plötsligt slog det mig. Jag var påväg hem till ett dammigt hus där människor skriker med sin frånvaro. Det lyser inte vitt från teven när man kollar upp på övervåningen, för Arvid är inte hemma. Köket är inte tänt, men ack så stökigt, för pappa är inte hemma. Det enda stället man kan hitta någon värme, är i min fars tjocktröja som ligger utslängd på min säng. Jag skulle sätta på mig tröjan och känna på tyget, liksom sniffa, tänka på hur pappa och Ann-Lousie åkte över Södertäljekanal idag och är en dag närmare sitt mål. Tänka på hur Arvid ligger och sover i den gamla, håriga bäddsoffan i mormor och morfars hus på landet, som är så långt bort från allt att inte ens flygplan hörs. Tänka på hur jag har det i min spotlightupplysta stuga, mitt ute i skogen. Ingen skulle höra mig om jag skrek.

Jag tittar just nu ut mot huset, för rädd för att titta länge. Det tornar upp sig mot den än så länge skymmande himlen och kalla granskogarna, mörkt och kusligt. Dammigt och gammalt. Ensamt och kallt. Precis som jag, en vanlig onsdagskväll i juni.