Jag älskar Bon iver's nya album. Det är ren finhet. Passar perfekt med min hjärna och dess mörka vrår. Speciellt en sådan här kväll när fukten letar sig in under varenda plagg, myggorna surrar överallt i varenda håla och grynings ljuset faller som en smekning mot himlavalvet. Min rygg värker, en värk som letar sig ut från ryggradens spetsiga knotor och ut mot de arbetande musklerna som är mig. Mina känslor sitter som trådar utanpå och minsta lilla beröring kan få mig att göra utlopp för känslor som gömt sig djupt inne i mig så länge. För vilken människa har inte förtryckta känslor? Alla bär vi på något vi vill släppa ut, som får det att göra ont inuti och får oss att drömma. Åtminstone när man är sexton nästan sjutton och lever i en värld som väller över av hormoner och tankar om allt möjligt.

Reklam på Spotify nu, The ark's remix av "panta mera"-låten. Lika dåliga som vanligt.

Godnatt.