En natt hade en man en dröm. 
Han drömde att han gick längs en strand med Vår Herre. 
På himlen  blixtrade det till av scener från hans liv. 
För varje scen lade han märke till två par fotspår i sanden.
Ett par hörde till honom och det andra paret hörde till Vår Herre.

När den sista scenen från hans liv blixtrade till framför honom 
tittade han tillbaka mot fotspåren i sanden. 
Han lade märke till att många gånger längs livets stig fanns det bara ett par fotspår. 
Han lade också märke till att detta inträffade då han hade det som svårast i sitt liv. 
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Herren om det.

"Herre, du sa att den dag jag beslutade mig för att följa dig, 
då skulle du gå med mig genom livet. 
Men jag har lagt märkte till att när jag haft det som svårast, 
finns det bara ett par fotspår. 
Jag förstår inte att när jag behövde dig som mest fanns det bara ett par fotspår. 
Jag förstår inte att du lämnade mig när jag behövde dig som bäst".

Herren svarade;
"Mitt kära, kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig. 
Under din tid av bekymmer och lidande, när du bara sett ett par fotspår, 
det var då jag bar dig".