Har alltid varit mörkrädd, alltid fruktat att det en dag ska hoppa fram någon ur mörkret och skrämma livet ur mig, eller faktiskt ta mitt liv. Fruktar det även alldeles nyss, när min bror mötte mig vid bussen med ficklampa. Har funnit att det är mindre läskigt när det är stjärnklart ute, eller när månen lyser starkt över skogen och vägen framför mig. Känns ändå ganska tryggt då, och jag älskar att sova när månen lyser in genom fönstret. Samma sak där, som att någon tittar över en när man sover. Låter kanske larvigt, men så känner jag.